Erika Svernström

Jag är en journalist och trebarnsmamma som bor med min skäggige man 

och våra fina barn i ett grönt radhus som är alldeles för litet. Jag älskar bokstäver och skriver såväl i mitt jobb som hemma, där jag tar alla chanser. Medan lasagnen står i ugnen, innan minstingen ropar ”fäääärdig”, när fredagsfilmen är för tråkig eller på långfärd i bilen. Även under cykelpendlingen till jobbet så kommer så många hoppfulla och hopplösa idéer till mina manus, när tankarna får fladdra ikapp med fartvinden.
 
Född på Gotland, uppvuxen i Halmstad, boende i Stockholm sedan drygt 20 år.
 
För övrigt ogillar jag hårstrån i maten, nedkasande strumpbyxor, smulor i sängen och slöa knivar. Däremot älskar jag skumtomtar, nyoljade teakmöbler, mina barns pianospel, när köksträdgården spirar, nybakade kolasnittar, mammas 60-talsklänningar, ljudet när man klickar ur en cykelsko, och tanter.
 
Jag har alltid älskat tanter. Glada tanter med överarmar som jästa limpor och en dammig bjud-nickel i förklädesfickan. Besvärliga tanter som darrigt betalar hela veckoinköpet med mynt. Obesvärade tanter som drar upp stödstrumporna och petar in lösgommen i en och samma rörelse. Tanter får vara precis lite hur de vill och det verkar ganska befriande.
 
Själv är jag en ganska pinsam mamma som vurpar på isen , sjunger för högt och skrattar för mycket, enligt ungarna. Sånt som min egen mamma gjorde när jag var liten. Redan där och då ville jag bli ”förfatare”. Eller ”vettrinär”. Det dröjde bara lite innan just författardrömmen blev sann. Tack och lov. För yrkeslivet som journalist är väldigt omväxlande och roligt.
 
Min första bok Surtanten Birgitta och Lennart von Spetsnäsa skrevs en sommar när barnen under en skogstur konstaterat att många vuxna aldrig leker. De har liksom tappat bort barnet inom sig. Detta ville vi ändra på. Tillsammans med mina barn och influerad av starka kvinnor i min släkt och pösmunkar i min omgivning så blev det ”Surtanten Birgitta och Lennart von Spetsnäsa”. För kan den oflexiblaste av granntanter ändra sig och bli en barnens riddare mot stadens girigaste småpåve – ja då kan vilken tant som helst göra stordåd …

Min tredje bok Det övergivna barnhemmet (ålder 9-12 plus) kom till när jag såg hur fruktansvärt skraja och uppspelta barnen blev på en spökpromenad jag var med om som klassförälder då jag fick tio skrikande 11-åringar klängande på mig i mörkret. Strax därpå var jag med om en läskig upplevelse där jag var själv på landet - det blev sedan det andra kapitlet i boken. Detta ihop med att min 13 årige son bara väljer  böcker med läskiga omslag blev nästan provocerande, när man själv skrivit i äventyr/humor-genren. Så jag skrev detta manuset till honom och alla andra modiga mörkrädda i hans ålder.

 
Böcker av Erika hittar du här: 
Surtanten Birgitta och Lennart von Spetsnäsa
Surtanten Birgitta och mc-knuttsjakten
Det övergivna barnhemmet