Caroline Croona

Jag skulle inte bli författare, hade jag tänkt. När andra små författarfrön satt och plitade ner berättelser, var jag snarare den som läste som en besatt. I min familj berättas ofta anekdoten om när jag motvilligt masade mig ut för att leka kurragömma med de andra barnen, men smög tillbaka in när ingen såg och gömde mig med en ficklampa i garderoben. Där satt jag sedan i en trådback och läste tills någon orolig vuxen hittade mig.

Inget författarämne, men en läsare av rang alltså. Som vuxen har jag jobbat som bokrecensent och som förlagsredaktör, det vill säga arbetat med att läsa. Inte ens när jag gick ett år på skrivarskola tänkte jag att det var för att bli författare. ”Det blir ju roligt att ta del av och ge respons på andras texter”, tänkte jag.

Ändå finns det så många berättelser i mitt huvud och så många manus på min dator? Det är så konstigt, det där. Och nästan alla är riktade till barn. Kanske för att jag hoppas att fler ungar ska smyga iväg från det de håller på med och sjunka in helt i böckernas värld – och att det ska vara mitt fel.

Böcker av författaren hittar du här:
Rolle och mullvadsjakten